Ordet skjutning är numera en så vanlig del av rubrikerna i svenska tidningar att många knappt länge höjer på ögonbrynen. I textmassorna under dem lovar politikerna fler poliser och hårdare tag, men inte särskilt mycket verkar hända ute i den allt bistrare verkligheten. Debatten rasar på ledarsidor och i sociala medier; ute på de höstruggiga gatorna sliter poliser, väktare och socialtjänstarbetare ut sig i kampen mot brottsligheten och otryggheten. Trots deras individuella mod och viljestyrka måste det konstateras att våra problem blir allt värre. Tidigare fredade grupper, barn och kvinnor, beskjuts på öppen gata.
Jag har spenderat huvuddelen av mitt liv i ett företag som arbetar med att skapa trygghet för företagare och invånare i Sverige, och jag törs lita på att den observation jag nu gör är riktigt: det har vuxit fram en ny hopplöshet i landet. Det är allt fler som inte känner någon tilltro till samhället. Allt fler tar sin tillflykt till olika undergrupperingar; hatfyllda diskussionsforum på nätet, eller kriminella gäng i förorten. Utvecklingen är självförstärkande och vinner mark i samma takt som vi förlorar kontrollen över det offentliga rummet.
I den ökande grova brottslighetens kölvatten kommer andra fenomen, i den laglösa rättsskipningen: hot och misshandel av vittnen. Jag har många gånger, och gör det fortfarande, dragit på mig min väktaruniform och följt med en kollega ut i natten. När vi stannar till utanför någon ungdomsgård (som ännu undgått nedläggning) och samtalar med ungdomarna utanför inser jag med stor sorg att vi tappat kontrollen. De berättar om drömmar om ett bra jobb och ett tryggt liv, men konstaterar lakoniskt att de förmodligen kommer att sluta sina dagar i en blodpöl på gatan. I deras vardag är det en realitet då deras jämnåriga vänner redan fallit offer för gatuvåldet.
Många av dem lever på flykt inte bara från myndigheterna utan också från tidigare vänner. De har redan i unga år tvingas begrava sina kamrater. Det förtar nog viljan och drivkraften att förändra sitt liv när man vet att det inte är särskilt osannolikt att någon tar det ifrån en i morgon. Flera av de jag möter bär både knivhandskar och skyddsväst. Jag måste erkänna att jag inte känner igen det Sverige jag växte upp i.
Att våga vittna är avgörande för att komma åt brottsligheten och att bryta onda cirklar, men då behövs stöd från det etablerade samhället. Jag är övertygad om att kameror kan spela en viktig roll i brottsbekämpningen. Nu har polisen, efter frustrerande lång väntetid, fått tillstånd att börja sätta upp fler kameror, vilket är bra. Men det räcker naturligtvis inte. Det grundläggande problemet är bristen på trygghet.
Vi som på ett eller annat sätt är en del av samhällets ansträngningar mot våld och brottslighet måste återta de gator och torg vi vänt blickarna från. Det duger inte längre med snack i verkstan (eller i Facebook-gruppen). Vi måste ut och möta människor på skolor i och i fritidsgårdar. Vi måste se till att komma åt mängdbrotten; sätta upp hinder på vägarna mot ett liv i kriminalitet. Vi måste erbjuda en väg ut ur hopplösheten. Fånga upp de som förfarande tror på livet.
Vi behöver förebilder och lokala aktörer som har tilltro till samhället, och som har förmåga att bygga tillit. Vi behöver visa våra unga att det faktiskt är så, trots det till synes tröstlösa läget idag, att de är viktiga och att vi värdesätter dem, deras liv och deras framtid. Vi måste visa att vi har positiva förväntningar på våra unga – vi bygger ju landet gemensamt. Hopplösheten eller likgiltigheten får inte segra. Först då vore slaget förlorat.
Joachim Källsholm
vd, Securitas Sverige AB
