I onsdags förra veckan (22/5) publicerade Lennart Alexandrie, publisher på AR Media, en krönika där han går till storms mot vad han uppfattar som en oförmåga hos säkerhetsbranschen att samla sig, men också indirekt mot mig och min roll i debatten.
Strax efter att artikeln publicerats reviderades den, och de mer syrliga formuleringarna tonades ner en aning, vilket jag är tacksam för. Kvarstår gör dock Alexandries besvikelse över vad han uppfattar som ett svek från min och Säkerhetsföretagens sida mot de gemensamma ansträngningar som gjorts för att ena branschen, liksom hans oro kring mina olika uppdrag.
Jag är fullt medveten om att diskussionen om säkerhetsbranschens inre liv förmodligen inte intresserar särskilt många utanför kretsen av oss som dagligen arbetar med dessa frågor. Men jag vill ändå ge min syn på saken även då det känns en aning symptomatiskt att istället för att diskutera vår framtida roll i samhället, åter behöva ägna tid och kraft åt interna skiljaktigheter.
Med det sagt saknar inte Lennart Alexandrie poänger, och vi har ofta en samsyn i flera frågor och fruktbara diskussioner. Det är viktigt för mig att branschen hörs och att förståelse för vår betydelse i samhället avspeglas i politiska beslut, allmänhetens bild av oss och i relationen till myndigheter. Alexandrie menar att organisationen Säkerhetsbranschen var svaret på den utmaningen, och dessutom en ”exempellös framgång”.
Här skiljer sig vår verklighetsuppfattning avsevärt. Organisationen åstadkom till en början mycket gott och det är helt riktigt att ordförande Björn Eriksson var en stark röst i debatten. Jag är glad att jag var med och lyckades knyta honom till Säkerhetsbranschen, då även vi delar många av sakfrågorna i våra hjärtan. Men över tid så försvagades drivkraften av ett allt större fokus på interna positioneringar och tröstlösa diskussioner om till exempel finansiering, ledarskap, och fokusområden. För mig blev det tillslut tydligt att Säkerhetsbranschen inte längre var den sammanhållande kraft den skulle vara i en tid av stora utmaningar på säkerhetsmarknaden. Beslutet att lämna var inget jag fattade lättvindigt, jag hade själv tillsammans med bland andra Thomas Lundin, tidigare vd på G4S, och Per Edsmar, tidigare marknadsansvarig på Nischayah, ägnat år åt att grunda och bygga upp organisationen.
Säkerhetsföretagen är idag under ledning av Li Jansson (tidigare Björn Eriksson, nuvarande säkerhetschef på systembolaget) en aktiv och engagerad röst för företagen som arbetar för ett tryggare Sverige, och jag ser inga hinder för att relationen till Säkerhetsbranschen skulle kunna fördjupas och formaliseras. I framtiden kanske Säkerhetsbranschen kan bli en systerorganisation, där gamla meningsskiljaktigheter läggas åt sidan till förmån för gemensamma satsningar, då jag vet att vi kan hitta mer kraft tillsammans. Men det är viktigt att förstå att det krävs olika kraftsamlingar för teknik och personella tjänster, likväl som för nya tjänster som kommer knytas till säkerhet och trygghet.
Vad gäller min roll i offentligheten så är mitt primära ansvar och uppdrag att leda Securitas verksamhet i Sverige. Jag kan inte tystna som företrädare för branschens största företag för att inte riskera att överrösta en branschorganisation, om jag upplever att något måste sägas. Likaså har jag ett uppdrag som ordförande för Säkerhetsföretagen och ett ansvar att föra talan för de nästan 200 företag (och nästan 20 000 medarbetare) som är medlemmar. En organisation som Alexandrie felaktigt reducerar till en arbetsgivarorganisation. Det är en del av verksamheten, kopplad till Transportföretagen som organiserar företag inom olika sektorer och även tillhör Svenskt Näringsliv.
Den andra delen av Säkerhetsföretagen är just att vara en branschorganisation som driver bransch- och utbildningsfrågor. I det senare fallet knutet till BYA, som utbildar merparten av branschens bevakningspersonal i egen regi och såväl som i samarbeten med flera skolor runt om i landet.
Jag uttalar mig i flera roller idag, och precis så var det med den ”krishantering” under mediegranskningen i våras som Alexandrie underkänner. Jag stod till skillnad från många kollegor i branschen inte stillatigande och såg på när överdrifter och felaktigheter försvagade en annars viktig och nödvändig granskning. Jag bemötte kritik riktat mot såväl Securitas som branschen, även när andra säkerhetsföretag stod i skottgluggen för kritikstormarna.
Jag har hela tiden varit tydlig med hur jag ser på såväl väktare och ordningsvakters roll i samhället och de krav som behöver skärpas. Inom såväl utbildning, språkkrav och karriärvägar som lagstiftningsfrågor.
Jag tror vi behöver fler röster i debatten, inte färre. Och det viktiga är vad som sägs, och att det sägs. Sverige och branschen står för stora utmaningar i framtiden, låt oss prata om dessa istället för att sörja det som varit.
Joachim Källsholm
vd, Securitas Sverige AB
