Så var vi mitt i den. Krisen, som jag och så många andra företagsledare försökt förutse och förbereda oss mot men som nu har drabbat oss alla och det värre än vad vi kunnat ana. Och än ser vi inte ljuset i tunneln. Jag kan inte låta bli att häpna över dess framfart och totala haveri som uppstått ur pandemins kölvatten på bara några veckor. Det vore lögn att säga att jag inte känner en stark oro.
Är vårt samhälle så skört att bolag, familjeföretag och restauranger som funnits i decennier tvingas slå igen och alla krisplaner som upprättats för den här typen av oförutsedda händelser endast fungerat på pappret men inte alls går att damma av och verkställas när det är på riktigt? Redan nu skriar svensk sjukvård om att de går på knäna, och innan vi nått kulmen av den våg av sjuka som väntas är hygienartiklar, skyddsutrustning och intensivvårdsplatserna slut. Är vårt samhälle inte starkare än såhär, eller är det kvällstidningarnas sätt att sälja lösnummer på vår upplevda oro som jagar upp oss? Vem ska man lyssna på i dessa tider när den ene säger si och den andre hävdar så och vem bär skulden för utbrottet? Aldrig förr har jag upplevt att vi med en besatthet söker svar och aldrig förr har det varit så svårt att inställa sig till att behöva vänta på att få veta hur det här kommer att sluta.
För det är en allvarlig smitta som breder ut sig globalt och skadegörelsen är minst sagt omfattande. Inte minst för dem som insjuknar, men samhällshaveriet vi ser och läser om från jordens alla hörn vittnar om att det kommer dröja länge tills vi återgår till någon slags normalitet igen. Jag vill inte på något sätt förringa sjukdomsförloppet som verkar drabba våra äldre värst men min stress inkluderar även det faktum vad Coronaviruset kommer att lämna efter sig när vi fått bukt på smittan. För mindre än en månad sedan hade Sverige en låg arbetslöshet och generellt god ekonomi men som på någon vecka nu slagits i spillror. Massarbetslösheten spås bli högre än på mycket länge och depressionen i krisens spår kommer bli ett om möjligt ännu större hot mot människors hälsa, där en betydligt yngre målgrupp kommer vara överrepresenterad. Som företagsledare för ett säkerhetsbolag vet jag även att det här är annalkande risker som bidrar till en eskalerande ökning av mängdbrott och kriminalitet.
Vi är mitt i en pandemi och än är det för tidigt att sia om hur det kommer utveckla sig. Det är mörkt och skaver ordentligt men jag tvingar mig att tro att det kommer komma något nytt, förhoppningsvis bättre, ur detta. Vi kan ringa videosamtal till leda och dividera om den svenska modellen är ett framgångskoncept eller haveri och det finns troligen lika många åsikter om det som det finns människor där ute, men jag känner en tacksamhet till att Sverige har Anders Tegnell i dessa oroliga tider. Likt en trygg fyr i detta mörka kaos inbringar han ett lugn och stabilitet som behövs just nu. Tsunamin 2004 hade Lottie Knutson och Coronapandemin 2020 har gett oss en ny bekantskap till statsepidemiologen Anders Tegnell och jag tycker det är minst sagt upplyftande att beskeden inte alltid är spikraka (han är ju vetenskapsman, inte medietränad politiker), då det visar på mänsklighet och belyser den osäkerhet som råder. I en tid där ingen kan veta säkert känns det seriöst och ärligt att han då och då och då tvekar eller korrigerar sitt utlåtande om nya insikter kräver det. Tvärsäkerhet är för de inkrökta och den som säger sig veta hur utfallet av den här pandemin kommer att te sig vara en lättskådad lögnare.
Vi kan bara vänta och se hur det här utvecklar sig och förlita oss på den myndighet som i dessa tider står stadigt när det blåser. Ta hand om er där ute!
Joachim Källsholm, vd, Securitas Sverige AB
