När rubrikerna tystnat och Sveriges säkerhetspersonal fortsätter sitt dagliga arbete kan vi konstatera att några få individer, som inte hade i branschen att göra, har skapat ett sämre utgångsläge för de tiotusentals som stadigt står kvar. Det har varit en viktig genomlysning som visat på brister, brister vi direkt måste adressera både som arbetsgivare men också tillsammans med de myndigheter som granskar och godkänner anställning i bevakningsföretag.
Men att den varit viktig betyder inte att den varit alltigenom balanserad. Det är vare sig inte konstigt eller förvånande att man gör denna typ av undersökningar, men det efterlämnar en tillvaro som blir högst problematisk. När rapporteringen blandar högt och lågt, allvarliga fakta med insinuationer och förenklingar så blir den sammantagna bilden inte rättvisande. En hel yrkeskår får klä skott för ett fåtal individers, förvisso högst allvarliga, beteende.
En yrkeskår vars gemensamma gärning borde väcka vår beundran och tacksamhet utsätts istället för förakt och misstro. Vare sig det gäller att springa i farans riktning i den fasansfulla tystnaden strax efter ett terrordåd i Stockholm eller för att skydda vårdpersonal från en våldsam patient på en akutmottagning, så är det inte sällan väktare och ordningsvakter som utgör samhällets resurs.
Starka röster i samhällsdebatten är väldigt snabba att avkunna dom över ingripanden som uppmärksammas i press och i sociala medier. Och det är sunt att våldsanvändning granskas, vare sig det är polisen eller ordningsvakter som står för den. Men jag tycker att det är oroande att man gång efter annan talar om ”övervåld” i fall som i efter granskning av polis och åklagare befinns falla inom lagens råmärken. Det riskerar att underminera tilltron till de som har det farliga och utsatta uppdraget att skydda oss. Utöver det finns det en risk att de sällsynta fall av olagligt eller oproportionerligt våld inte längre väcker den ilska och upprördhet de borde, om man återkommande tar till överord eller föregår utredning.
I förrgår (20190403) skrev Jonna Sima i Aftonbladet att ”Vi borde prata mer om väktarvåldet”. Jag håller med om att dialogen bör tas vid men låt oss bredda perspektiven till att prata om våldet, och otryggheten, i Sverige idag. Ordningsvakterna och väktarna verkar inte i ett vakuum. Mina anställda, liksom många röster inom polisen, talar om ett allt hårdare klimat och en arbetssituation som alltmera präglas av våld och hot.
Sima menar att regeringen vill utreda regleringen av säkerhetsbranschen. Det vill jag också. Utöver att säkerställa att vi anställer rätt personer för vårt svåra och viktiga arbete så måste lagstiftningen och utbildningen för ordningsvakter ses över, liksom samarbetsformerna med polisen och andra myndigheter och här behöver rättsstaten vara närvarande och likvärdig för alla människor, i hela Sverige. Men då duger det inte att det politiska initiativet styrs av dagsaktuella händelser eller högröstade diskussioner på Twitter. Trygghet i sitt eget hem eller på gatan utanför blir tyvärr alltmer ett privilegium för de som råkar bo på rätt plats i landet, eller besitta tillräckliga medel för att säkerställa det för egen maskin. Jag är övertygad att vi kan motarbeta den utvecklingen om vår bransch får ett tydligare samhällsuppdrag och rekorderliga förutsättningar.
Jag kommer aldrig att acceptera att vi har anställda som inte respekterar sina medmänniskor, men inte heller att de män och kvinnor som dagligen tar på sig uniformen för att skydda oss andra inte får den erkänsla de förtjänar.
Vill vi på allvar vända en negativ utveckling i samhället kan vi inte svartmåla en grupp människor som kommer att spela en avgörande roll för om vi ska lyckas. Vi kan inte heller fortsätta att fokusera på ett problem i taget för att släcka den brand som brinner just nu. Vill regeringen ha idéer till sin påstådda utredning, så ställer jag gärna upp. Det här är inte frågor varje enskild institution löser på egen kammare. Vi bör verka tillsammans.
Joachim Källsholm
vd, Securitas Sverige AB
