Jag vill inte låta som en repig skiva eller framstå som att jag ropar på vargen. Men vi får inte släppa diskussionen om den eskalerande brottsligheten och otryggheten på grund av ren utmattning. Vi har under de senaste månaderna genomlidit en häpnadsväckande och djupt oroande rad sprängdåd i landet. När så många inträffat att en viss tillvänjning inträtt, och förstasidorna förvandlats till notiser, kommer rapporter om nästa fruktansvärda fenomen: grova ungdomsrån med sadistiska inslag.
Det är förvisso inte mörkt på alla fronter, det finns kommuner runt om i landet som insett att man inte längre kan förlita sig på att polisen ensamt ska lösa trygghetskrisen. Det är naturligtvis så att en viss typ av brottslighet inte kan angripas av andra aktörer, till exempel den grova organiserade sorten.
Men dess medföljande randfenomen såsom ungdomsrån, skadegörelse och inbrott kan motverkas av andra aktörer i samverkan. Detta har en del kommuner förstått och tillsammans med lokalt näringsliv styr man om ekonomiska medel för få till en högre närvaro av trygghetsskapande personal på gator och torg. En del kommuner kämpar mot ett motvilligt lokalpolisområde, och opinionsbildare, för att få utöka områden i stadskärnan där ordningsvakter kan ingripa.
Jag förstår och respekterar invändningarna: det är egentligen polisens uppgift och den är redan finansierade av skattemedel. Varför ska kommuninnevånare och näringsliv betala två gånger för samma service? Svaret är att det förmodligen kommer att krävas, men än viktigare: det finns direkta ekonomiska incitament för både medborgare och företag att komma till rätta med brottsligheten.
När enskilda områden i en stad försjunker i ett alltmer laglöst tillstånd sjunker produktiviteten på alla plan: färre elever klarar sina utbildningar och kommer ut i arbete. Företagens investerings- och etableringsvilja sjunker när inbrott och rån hotar verksamheterna. När den faktiska säkerheten sjunker ökar otryggheten, människans upplevelse av sin säkerhet, kvadratiskt. Då blir initiativförmågan och viljan att engagera sig i sitt närområde lidande.
Jag är övertygad om att utvidgade uppgifter för säkerhetsföretagen, med gemensam finansiering från det offentliga och näringslivet, kan bidra starkt till att vända utvecklingen. Dessutom tror jag att det finns en rad andra aktörer som kan ingå i ett långsiktigt, konkret trygghetsarbete: tullen, fastighetsägare, kollektivtrafiken, klottersanerare och socialtjänsten. Mycket vore vunnet om strukturerade samarbetsformer för dessa aktörer kom på plats. Vi får inte fastna i tanken på ökade trygghetssatsningar som kostnader. De är avgörande investeringar i vår framtid.
Trots min sorg över den utveckling vi nu bevittnar vägrar jag låta mig nedslås. Jag är fullt övertygad om att vi kan komma tillrätta med brottsligheten, eller åtminstone få ner den till långt mer hanterbara nivåer.
Varje engagerad medborgare borde ringa sina lokala kommunpolitiker och be de redovisa för hur de arbetar för att alla resurser i samhället, offentliga eller privata, samverkar mot otryggheten. Det är allas vårt ansvar att driva på för handlingskraft och mod att pröva nya modeller.
Joachim Källsholm, vd, Securitas Sverige AB
