I fredags morse var brandmännen Klaes-Ola Kolberg, Kiril Hristov och sökhunden Killian hemma igen efter 10 dagar på resande fot. Med sig hem hade de minnen från upplevelser de aldrig hade kunnat föreställa sig.
— Kiril satt som alla oss andra och såg på nyheterna när han direkt kände att han ville hjälpa till. Men han behövde en man till och det var självklart för mig att säga ja när han ringde, så vi packade och drog direkt, säger Klaes-Ola Kolberg, som jobbar som flygplatsbrandman på Arlanda, där Securitas ansvarar för räddningstjänsten.
När de två kollegorna, som till vardags även arbetar på räddningstjänsten Attunda, anlände till epicentret för jordbävningen Kahramanmaras, möttes de av en totalförstörelse där omkring 60-70% av byggnader och bostadshus var helt förstörda. Överallt var det människor som samlades runt lägereldar där deras tidigare bostäder stått. En fasansfull syn för Klaes-Ola Kolberg som inte varit i liknande krisområden tidigare.
— När vi åker på olyckor hemma i Sverige så vet vi inte vad vi möts av. Något man aldrig gör i vårt arbete. Men det som skiljde sig mest i Turkiet var olyckans storlek och tragedi. Bara något så simpelt som avstängningsband när vi arbetar, fanns såklart inte, så det här var ett nytt sätt att jobba på och att söka i ruiner är inget jag gjort tidigare, säger han.
Främsta anledningen till att de ville delta i räddningsarbetet var Kiril Hristovs sök- och räddningshund Killian och han skulle visa sig vara avgörande i räddningsarbetets framgång. Den svenska trion allierade sig med ett team från Bulgarien och jobbade i skift som en enhet. De kallades till platser och raserade byggnader för att utföra sökinsatser och där Killian markerade kunde sedan grävskopor gräva fram överlevare.
— Det var en otrolig känsla och med tårar i ögonen som man förstod att vi räddade liv ur de enorma rasmassorna. Redan vid första grävet kände man att det var värt hela resan! säger Klaes-Ola Kolberg.
Organiserat räddningsarbete
Trots katastrofläget upplevde svenskarna att räddningsarbetet var organiserat och systematiskt och allt dokumenterades. Något som gjorde att Klaes-Ola kunde följa räddningsarbetet efteråt genom de rapporter som skickades ut när överlevare grävdes fram på de platser som Killian markerat.
— Just nu har 18 människoliv kunnat räddats tack vare Killians markeringar vilket är otroligt! De hade även hittat ett barn där han markerade precis innan vi åkte hem så det känns ju fantastiskt, säger han.
I slutet av förra veckan började sökningarna efter överlevare bli allt svårare då de ständigt arbetade mot klockan. Så när det Bulgariska räddningsteamet gjorde bedömningen att resa hem begränsades det svenska räddningsteamets resurser och Killian behövde en paus.
— Han hade jobbat så många dagar i sträck och var trött helt enkelt. Räddningsarbetet började lida mot sitt slut så vi påbörjade resan tillbaka hem och var hemma igen i fredagsmorse. Men vi är nöjda med att ha kunnat hjälpa till och vi tar med oss erfarenheten av hur oerhört värdefullt och effektivt det är att arbeta tillsammans med en räddningshund, avslutar Klaes-Ola Kolberg.
Vad minns du mest från resan och det ni har varit med om?
Trots katastrof och misär så var det fantastiskt att se hur en sådan här fruktansvärd händelse ändå förenar människor och hur man går ihop för att hjälpa. Det är också oerhört fascinerande hur hjärtliga människor är, inte minst mot oss, och den kärlek och tacksamhet människor visar när krisen är ett faktum. Det är så fascinerande och något jag kommer bära med mig efter det här.
Securitas har bland annat hjälpsamhet som ledord och det här måste väl ändå vara det mest hjälpsamma man kan göra, vad sa människorna som ni mötte?
De var otroligt tacksamma. Vi var lite oroliga, sett till det spända läget mellan Sverige och Turkiet men det var inget snack. Det har visats kärlek från start och vi har blivit hyllade av turkiska folket så det har bara varit positivt.
